Hur har du använt dina händer den senaste timmen? Om du skulle skriva en lista skulle den förmodligen bli lång: rättat till håret, gestikulerat, tagit upp telefonen, lyft kaffekoppen … Att använda händerna kräver stor koordination men är ofta så naturligt att vi knappt tänker på det. Och personer som inte själva har den finmotorik som krävs för att använda händerna i vardagen behöver stöd för att det ska bli en naturlig del också för dem. 

 – Händerna är viktiga verktyg för att lära känna vår omgivning, det ser vi inte minst på små barn som tidigt använder händerna för att utforska tillvaron. När händerna inte kan vara med tappar vi viktig information och stimulans och blir mer beroende av syn och hörsel, säger Åsa-Sara Sernheim, arbetsterapeut på Nationellt Center.

Hjälp och träning

Många av de personer som Åsa-Sara och hennes kollegor på Nationellt Center träffar har problem med finmotoriken. En del kan vara väldigt precisa i sina rörelser men är kanske lite skakiga, andra har större problem. Variationen är stor men de flesta kan utveckla förmågan att använda handen för att dra till sig eller putta undan saker. För att utveckla och behålla de finmotoriska färdigheterna krävs hjälp och träning.

– Många behöver mycket stöd för att utvecklas motoriskt. Min erfarenhet är att det är lätt att fokusera på grovmotoriken. Det känns ofta naturligt att fysiskt stötta och hjälpa någon att resa sig upp, på samma sätt behöver det vara naturligt att stötta någon att använda sina händer.

Åsa-Sara menar att det bästa sättet är att försöka få in den finmotoriska träningen och stimulansen i vardagen, i ett naturligt sammanhang, till exempel i samband med måltider, lek eller när vi umgås.

– Den som kan föra mat till munnen med händerna kan göra det med mat som inte är så kladdig, den som kan hålla i bestick kan få hjälp att föra skeden till munnen. Det är viktigt att personen får vara delaktig efter förmåga och dagsform.

Också i andra situationer är det bra att låta händerna vara med. Till exempel när man kommer hem från en utflykt, låt personen vara med och trycka på knappen i hissen, och när det är dags att låsa upp dörren, låt personen hålla i nyckeln en stund, även om hon eller han inte kan låsa upp själv.

Motiverande och meningsfull

Det gäller att vara lite uppfinningsrik och hitta vad som är motiverande för just den här personen. Utmaningen kan vara att allt tar lite längre tid, men å andra sidan menar Åsa-Sara att det då inte behövs några särskilda ”träningspass” för finmotoriken.

– Finmotorik behöver få vara i ett sammanhang för att bli meningsfull. Därför är det bättre att fundera över hur kan personen bli delaktig och få använda händerna i den här aktiviteten än att tänka ”nu ska vi träna finmotorik”.

Åsa-Sara menar att vi ofta har ett naturligt sätt att involvera barn och hjälpa dem att bli delaktiga, och att detta är något vi skulle kunna ta med oss även i mötet med vuxna som behöver stöd.

– När vi vuxna ska umgås har vi en vana att bara sitta ner och prata, men om du är vuxen och har behov av assistans kanske du också behöver göra något mer fysiskt för att bli delaktig. Till exempel få känna på konsistens och struktur genom att pilla, skrapa, lyfta och smula, få dofta, använda bildstödet, få tid att påverka i samtalet, variera mellan att stå och sitta, säger Åsa-Sara.

Avslutningsvis så handlar all motorisk träning om upprepning. Det handlar om att få göra och utföra saker ofta, både till välbefinnande och för att utveckla och behålla sina motoriska förmågor.